recension av Sanna Samuelssons Mjölkat
Att drabbas av en text, det är att läsa Sanna Samuelssons debutroman Mjölkat. Jag har drabbats och jag vet inte om jag någonsin kommer att se en skördetröska på samma sätt igen.
Med ett vemod och samtidigt ett slags juvenil upproriskhet skildras huvudkaraktären Ellen som efter att ha gått på semester reser tillbaka till sitt barndomshem, en numera nedlagd bondgård. Då hon finner att familjen som bor i hennes tidigare hem är bortresta tar hon huset i besittning. Detta medan lantluft, tryckande värme och en känsla av utanförskap genomsyrar hennes kommande vistelse och tillvaron kommer att präglas av hur nuet möts av ett avlägset då som ändå tycks vara smärtsamt närvarande.
Sanna Samuelsson skriver med en ofiltrerad råhet som är svår att värja sig mot och får dig att förlåta huvudkaraktären för sitt intrång hos en intet ont anande familj. Samtidigt inrymmer språket en nästintill poetisk skönhet trots otalet beskrivningar av kodynga, slem och olika kroppsfunktioner hos både människor och djur.
Det är en innerlig berättelse om att vara människa, där uppväxten tycks ha drabbat dig innan du hunnit säga ifrån och om skammen att tillhöra en samhällsgrupp med låg status. Samma samhällsgrupp som de övre socialskikten lärt sig att se ner på redan under tiden då Sveriges rike formades under en kungakrona och de tre stånden uppstod, varav bönderna var längst ner i hierarkin. Ett utforskande av ett vi-och-dem, där rädslan över att inte passa in ständigt gör sig påmind.
Det är också en oförställd berättelse om livet på en bondgård, under kapitalismens oupphörliga intrång som gör det omöjligt för småskaligt lantbruk att gå runt. En ständig kamp mot naturens nyckfullhet och fogdens giriga fickor, ett ensamt barns strid mot det sociala arvet och kampen mellan jorden och människans framfart. Samtidigt skönjas uppbrottet mellan Ellen och flickvännen Diana i bakgrunden och skapar ytterligare en dimension av melankoli och självrannsakan.
Det Sanna Samuelsson har lyckats med är inte bara en fullgod debutroman med guldstjärna i kanten, hon tangerar även klassiska författare inom arbetarlitteraturen som Moa Martinsson och Eyvind Johnsson genom att beskriva lantbrukarens liv och förehavanden. Men här i en postmodern värld där tradition och erfarenhet trycks undan av industrialiserad automatisering. Där allt som räknas är ett självuppfyllande, inte vad jorden ger den stora massan genom lantbrukarens nariga händer.
Det är en bok att avnjuta under tystnad och reflektion, en bok för den som intresserar sig för allt det komplicerade med att vara en egen person men samtidigt en del av ett kollektiv och svårigheterna med att känna tillhörighet. Det är en bok för den som vill drunkna i vackert utformade allegorier och för den som föredrar betydelsefulla meningar över tomma ord.
Men det är också en bok för dig som någon gång hamnat bakom en traktor, just som du var på väg till något jätteviktigt möte och finner dig själv svärande över denna bonde som kryper fram över asfalten. Just för dig är den, definitivt!
Lämna en kommentar